Jag halkar ständigt in på en väldigt välskriven och gripande blogg, en blogg som ger mig en daglig tankeställare. Hon skriver om självmord, hennes 14-åriga dotters självmord. Hon skriver om saknad, ilska och förståelse. Hon beskriver vardagen som cancersjuk och hon ger antagligen fler än mig en stund av eftertanke.
Jag beundrar henne. Jag beundrar henne för att hon orkar, för att hon vill och för att hon fortfarande vågar drömma.
Det där om att drömma. Det var en kille på radion förra veckan som pratade om drömmar. Han pratade om de realistiska och de ouppnåeliga drömmarna. Vi behöver drömmar för att orka, vi behöver uppfylla de realistiska drömmarna för att må bra, för att utvecklas och vi behöver de där ouppnåeliga, kanske orealistiska drömmarna för att fortsätta, för att aldrig tröttna, för att aldrig få hybris. Han berättade också att vi bara inte får uppfylla vissa drömmar, att de är bra att behålla som drömmar.
Det är inte alla som vågar drömma. Eller så vågar de inte uppfylla det som faktiskt går att uppfylla, de är rädda. Rädda för vaddå? Förändring?
Jag åker tåg varje morgon, pendeltåg mellan Kungsbacka och Lindome. Varje morgon, samma tid, på samma väntplats, på samma sittplats med samma tidning ser jag en beige kvinna. Hela hon är beige. Kläderna är beiga, liksom väskan, håret och huden. Leendet är beigt och säkert äktenskapet också. Ibland förundras jag över den kvinnan, jag undrar om hon vågar drömma? Var drömmen att bli beige? Eller var det bara rutinmässigt och tryggt? Tryggt och beigt.
Jag vill aldrig bli beige. Jag vill inte gifta mig, fylla 40 och inse att livet inte var så roligt som man trodde.
Jag vågar drömma, gör du?
/Julia
