Det är fortfarande lika ofattbart att Anna-Stina inte finns hos oss längre. Idag firar Anna-Stina sin artonde födelsedag, någon annanstans, på en annan plats.
När Anna-Stina fyllde 16 år var vi hemma hos henne allihop. Alice och jag pratade om det häromdagen, hur gärna vi hade velat sitta runt det där bordet och äta fisksoppa igen - med Anna-Stina. Det var en rolig kväll!
Anna-Stina, vad jag saknar dig. Det gör ont när jag tänker på att du inte ens hann fylla 17. De säger att allting har en mening, men ibland undrar jag. Det kan inte vara meningen att barn ska dö.
Men trots att det som inte fick hända faktiskt hände, så är Anna-Stina min symbol för glädje och liv. Anna-Stina, flickan i de gröna ridbyxorna.
Jag hoppas att du får en grym 18-årsdag var du än är. När vi ses igen har jag så mycket att berätta för dig. Vi har så mycket att ta igen, allihop.
Glömmer dig aldrig. Aldrig.
Idag har jag jobbat och ridit Tindra. Vi skrittade, skrittade och skrittade - jättehärligt. Ändå var hon genomsvettig när vi kom tillbaka. Det där med kondition... ;)
Just nu har jag nog Sveriges sämsta immunförsvar. I lördags välkomnade jag Herr Öroninflammation och jag var fast besluten att sova bort det hela, men jag lyckades inte. Det är så mesigt att gå till läkaren för småsaker(min ursäkt för att jag egentligen har världens sjukhusskräck), men imorgon ska jag gå dit och be och få en omgång penicillin.
Imorgon ska Margret och jag åka med Feykir till Åby. Let's keep our fingers crossed!
/Julia
