Jag tog två alvedon, duschade, gick upp och åt lunch och sedan skrev jag klart mitt idrottsarbete av bara farten.
FATTAR NI ELLER? NU NÄR DET HÄR ARBETET ÄR INLÄMNAT BEHÖVER JAG ALDRIG HA IDROTT I SKOLAN! Det är nästan för bra för att vara sant. Det är för bra för att vara sant!
Mitt huvud håller på att sprängas just nu, men jag håller som sagt på att övertala mig själv att bli frisk så jag ignorerar det. Det ska nog gå bra.
Jag ska jobba imorgon. Det är nog inte riktigt min grej att vara hemma. Jag vill ut och andas kall, svensk vinterluft. Sådan är jag.
Man kanske måste få tid att tänka ibland. Det är nog bra trots allt, för idag tänkte jag världens bästa tanke. Jag svär, den var världsbäst! Frågan är bara hur jag ska genomföra den, tanken alltså. Eller kanske planen, ja vi kan kalla det en plan. Den var så jävla fenomenal.
Men, först och främst måste jag försöka intala mig själv att de motgångar jag stöter på / de misslyckanden jag skapar inte är jordens undergång. Man måste inte lägga sig ner på marken och dö bara för att man fått en förjävlig kommentar eller glömt bort något.
Min fråga är bara, hur gör man?!
"Tänk positivt". Jo tack jag vet, men det är något annat också. Tror jag.
Egentligen är jag världens gladaste person, (Ni som endast har läst den här bloggen måste tro att jag är en misslyckad och deprimerad tonårstjej. Men jag kan lova er, så är inte fallet!), men när det gäller misslyckanden bara kan jag inte tänka positivt. Det går inte!
Jag pratade med Alice förrut. Vi försökte övertala varandra att den andra är bra på att rida, men jag vet inte riktigt om vi lyckades. Lite, kanske. Normalt va? ;) Alice du är grym i alla fall, bara så du vet!
Mitt självförtroende är inte riktigt på topp när det gäller vissa saker.
Bara för att jag en gång fick en kommentar som sänkte mig till botten, efter det kommer jag alltid att tycka att jag är dålig på att rida.
Hade jag bara tagit tag i den kommentaren, slängt den i väggen och sedan gått vidare hade jag varit på ett helt annat ställe än där jag är idag. Men istället går jag och ältar den. Vrider och vänder på orden och riktar dem rätt in i mig själv. Dag efter dag efter dag efter dag. Så jävla onödigt, egentligen.
Jag måste sluta med det där. Och även om det inte stämmer, och även om hela världen skrattar när de läser de här så skulle jag vilja kunna sträcka på mig och säga, jag är duktig.
Jag ser inte andras misstag, jag ser bara alla positiva grejer de gör. Det får alla andra att bli min världs superhjältar, en sådan superhjälte jag så gärna vill bli.
"Men Julia, du är ju duktig på så mycket andra saker!". Men vad spelar det för roll att jag är bra på att hoppa stavhopp och göra flätor när det enda jag vill vara bra på är att rida?!
Nu när jag skrev meningen här ovanför insåg jag hur dumt det lät. Och jag menar det inte riktigt på det sättet, jag kan bara inte förmulera mig på ett annat sätt.
Det enda jag ser är mina egna misstag. Det spelar ingen roll hur mycket rätt jag gör för råkar jag göra ett enda fel är det kört. Då är jag tillbaks på ruta ett.
Jag har hört, och jag har även upplevt(!), att man lär sig av sina misstag.
För att bli en superhjälte, måste man alltså göra misstag på vägen. Antagligen många misstag, fan vad svårt!
Jag vågar inte ens försöka. Jag vågar inte riskera att göra fel om någon annan redan har gjort rätt. Då är jag sämst och fulast och sämst och fulast och äckligast och den mest värdelösa människan i världen.
Så här kan man inte hålla på i längden. Här kommer min andra stora fråga:
Hur gör man får att våga misslyckas?
Själv har jag ingen jävla aning!
Jag måste bli bättre på det där, jag måste verkligen det. Det här är bara knäppt, egentligen. Det leder bara till sömnlösa nätter, prestationsångest och Sveriges sämsta självkänsla.
Att skriva det här fick mig att tänka på massa saker jag faktiskt är bra på. Ja, jag lovar, jag kan också vara bra ibland! Ibland behöver man bara få skriva av sig (fyfan vad jag hatar det uttrycket. Det låter som en gammal psykologtant säger det: "skriiiiv av diiiiig, skriiiiv av diiiig vad du tycker och käänneeeeeeeer")!
Det här var ju Feykirs blogg från början. Sedan fick han dela den med mina hej-jag-är-störd-och-ibland-vet-jag-inte-vart-jag-ska-ta-vägen-tankar. Och så måste det nog bli ibland.
När jag åker till Island ska jag starta en till blogg, en Islandsblogg. Den ska bara handla om mitt liv på Island! Bara Island och hästar och får. :)
Det här blev en hel roman.
Alice red Feykir idag. Tack för hjälpen! Jag har tänkt hela dagen att på fredag ska jag rida! Men så kom jag på att jag har lovat bort min mustang till Wilma varje fredag. Attans! Men löften är till för att hållas.
Godnatt.
Och Gud, om du finns. Jag vet att jag bara klagar på allt hela tiden, men om du skulle läsa det här: Snälla gör så att jag är helt frisk imorgon så att jag kan åka till stallet som jag hade bestämt. Det finns inget tråkigare än att gå hemma!
Synd bara att jag inte tror på den där mannen i himlen... ;)
/Julia
