Jag har precis mailat bilder på Feykir till Lollo, hon ska hjälpa mig att göra en saluannons till världens vackraste mustang.
Efter mycket eftertanke har jag insett att det är dags, dags ska sälja Feykir. Min fina Feykir.
Även om jag har varit lite trött på Feykir ett tag så är han världens finaste. Han var den enda som fick mig att ens gå ur sängen de dagarna jag mådde som sämst, han har lärt mig så otroligt mycket och det är han som har fått mig att inse meningen med livet.
Och det här låter som världens kliché, men utan Feykir hade jag inte suttit här idag och det är så jävla sant. Feykir är meningen med livet, Feykir är mannen i mitt liv och den 23 december 2008 var den lyckligaste dagen i mitt liv.
Jag fick en häst (fattar ni, en alldeles egen häst?!!!), en islandshäst, en Feykir med tomteluva i julklapp och det är det bästa som någonsin hänt mig.
Herre Gud vad jag är känslig, jag blir alldeles gråtfärdig av att skriva det här.
Feykir har varit min i snart två år. Vi har kämpat med ledarskap, grisepass, högergalopp och traktorer. I våras kom vi tvåa i V5 på Landi vårtävling med poängen 5,58, då var jag mer än stolt över kungen. För det är han, en kung.
Han är vackrast av alla i hagen. Slank, skinande blank och nästan kolsvart.
Det här är verkligen inte ett av alla mina knäppa impulsbeslut, utan något jag har funderat över i flera veckor. Den senaste tiden har jag bara mer och mer kunnat konstatera att Feykir och jag inte vill samma sak.
Feykir är inte hästen som vill lära mig rida ordentliga "öppnor", Feykir är ingen häst som uppskattar paddocken som jag gör. Och visst, ibland har han perioder när han är hur pigg som helst, men han saknar den där riktiga viljan. Det där jäklar anamat, visst finns det där någonstans, men glimtarna kommer alldeles för sällan.
Nu får jag honom att låta som en supertråkig, seg häst. Det är han verkligen inte, för han kan tända till när det gäller! ;)
Men på något sätt känner jag mig färdig med honom. Jag vill nå längre, och jag tror inte att Feykir vill det (åtminstone med mig). Jag vill tävla. Jag vill utvecklas och bli bättre på att rida. Jag drömmer om ökad tölt på tävlingsbanorna, och en vacker dag kanske min dröm blir sann.
Jäklar vad jag ska kämpa för det!
Det är verkligen inte Feykir det är fel på, jag har bara fått upp ögonen för hästar med mer framåtanda.
Och eftersom vi vill olika saker har jag också förstått att vi måste gå skilda vägar.
Vi red ut med Alice och Kolfinna idag. Jag släppte kraven och bara red. Jag har haft så mycket krav på både honom och mig själv den senaste tiden att någon slags frustration började byggas upp mellan oss. Gångarterna har varit klockrena, och han har gått precis i den form jag har velat
ha honom i, ändå har jag inte varit nöjd. Jag vill för mycket, och då vill Feykir inte alls. Jag förstår honom. Men idag bara släppte jag allt vad krav heter. Det var en underbar ridtur, vi red Varpet-rundan och jag kunde bara konstatera att jag har världens bästa häst på nästan alla sätt, men snart är det dags för någon annan att ta över. Och det känns bra, även om det faktiskt är fruktansvärt jobbigt. Feykir är inte bara en häst för mig, utan hela mitt liv. Han är en vän, en vän jag aldrig kommer att glömma.
Men nu är det dags för något nytt, Feykir och jag är färdiga med varandra. Han har mycket kvar att ge, men det får han ge någon annan. Kanske får jag se honom vinna SM en dag, vem vet?! Kanske blir han någons fina skogshäst, eller kurshäst. Den som köper Feykir, den som blir Feykirs nya mamma kommer i alla fall bli ägare till världens vackraste häst, för det är han! Hur mycket jag än har tröttnat på att rida den svarta mustangen så är han faktiskt världens vackraste!
Det är inte för ingenting han går under namnen den svarta mustangen och kungen.
Hur många gånger har man inte tänkt tanken att jag kan aldrig sälja min häst? Jag vet inte hur det har gått till, men jag har på något sätt insett att det faktiskt finns någon där ute som kan tycka lika mycket om honom som jag har gjort.
Kanske kan han hjälpa en annan tjej att må bra? Och kan han det, så måste han ju få den chansen. Hans uppdrag hos mig är slufört nu och han har lyckats.
Ni får tycka att jag är hur löjlig som helst. Jag skulle kunna skriva flera kilometer till om den här hästen. Min häst. Det har alltid varit något magiskt över att kunna skriva just de där orden, min häst. Min fina häst, men inte så länge till. Jag vill verkligen sälja honom, men efter att ha skrivit det här förstår jag hur lyckligt lottad jag är som har fått ha Feykir som min alldeles egna häst.
Jag lärde mig precis att jag aldrig mer ska säga något ont om Feykir (förlåt för alla gånger jag har sagt att du är tråkig!), jag insåg precis hur mycket han har betytt för mig.
Men nu ska han säljas, och jag är glad över att till sist ha bestämt mig för det.
Han ska få bli någon annans mustang, någon annans kung. Någon annan ska få ta glädje av hans stora trav, härliga galopp och numera oftast taktfasta tölt. Jag ska söka en ny utmaning, en ny häst. Men ingen, ingen kommer någonsin vara som Feykir.
Feykir från Löjtnantsgården, min första häst.
/Julia
