Om vinnarskallar och konsten att hantera motgångar

Jag minns VM i Paris år 2003, i Helsingfors år 2005, i Osaka år 2007. Jag minns OS i Athen år 2004. Vilka friidrottare Sverige hade! Och framförallt, vilken mångkamperska!
Året var 2003, jag var 11 år och följde Klüfts sjukamp med stor entusiasm framför tv:n i vardagsrummet. Klüft knäckte tillslut den magiska 7000-poängsgränsen, vilket ledde till ett VM-guld med slutpoängen 7001! Klüft, min största idol någonsin. Jag spenderade otaliga träningstimmar på Tingbergsvallen med ett enda mål - jag skulle bli som Carolina Klüft. Jag ramade in hennes autograf på väggen och jag samlade artiklar ur alla möjliga tidningar med reportage om min idol. Det gick så långt att mina klasskompisar i sjätte klass började kalla mig för Carolina Klüft. Jag var helt besatt av svensk friidrott!
Det var inte bara hennes fantasiska idrottsprestationer jag beundrade, utan även hennes sätt att se på friidrotten. Hennes positiva inställning och ständiga prat om att hon tycker det är så roligt att tävla gjorde mig ännu mer motiverad.
Hur mycket jag än tränade blev jag aldrig någon Carolina Klüft, men det gjorde inte så mycket. Hennes inställning smittade på något sätt av sig på mig och jag tränade och tävlade, just för att det var roligt. Jag var aldrig bäst, men jag nöjde mig med det. Inte förrän jag började specialisera mig på stavhopp började jag kunna hävda mig på riktigt. (Jag såg förresten på herrarnas stavfinal tidigare idag och jäklar vad jag saknar att hoppa stavhopp. Jag lovar er, det finns ingen roligare idrottsgren!)
Tillbaka till det där med inställning, det där om att vara bäst. Jag har rätt stora problem med det där i vardagen, faktiskt. Jag måste vara bäst, jag är stenhård mot mig själv och det spelar ingen roll vad någon annan säger. Jag kan varken ta positiv eller negativ kritik och är jag sämre än någon annan vill jag helst bara lägga mig ner på marken och dö.
Men konstigt nog dök det där problemet aldrig upp under friidrotten. Jag kunde utan vidare komma sist i ett 100-meterslopp, sura i fem minuter för att sedan ladda om glömma det där och ladda om inför nästa gren. Jag ville ju bli som Klüft, hon gick aldrig ner sig över förluster.

Tanken bara slog mig när jag såg henne på tv häromdagen, vilken förebild hon var för mig och så många andra unga friidrottare, alla ville hoppa längdhopp år 2003!
Jag borde nog tänka sådär lite oftare, för jag måste verkligen lära mig att hantera motgångar. Jag måste! Konsten att hantera motgångar är otroligt svår att bemästra om man heter Julia, men med lite mera Klüft-inställning och lite mindre självkritik kanske det går bättre.
De har fel när de säger att "allt handlar om inställning", för riktigt så enkelt är det inte, men har man rätt inställning är man på god väg. På väldigt god väg.

/Julia

häst

De senaste veckorna har Feykir bara vilat, vilat och vilat känns det som. Men att han mår bra är faktiskt huvudsaken, det är nog lite egoistiskt att tycka synd om sig själv för att man inte kan rida. Jag får ju rida Tindra. :)
MEN igår var Feykir inte halt i alla fall! Han var varken varm eller svullen och Margret såg ingenting på honom när han travade. Ett steg i rätt riktning!
På måndag ska jag börja skritta honom. Hoppas han inte blir halt igen när jag börjar rida bara, och hoppas vi kan vara med och tävla den 21, det hade varit så jäkla roligt!!!!

Igår kväll var jag och mina kära vänner hemma hos Malin (och hennes coola katt Håkan). Om en vecka ska Malin och jag på keeeeeeeeeent-konsert, då jäklar! Om jag någon gång skaffar katt ska den lätt heta KENT. ;)

/Julia