Tillslut blir man ensam. Det spelar ingen roll vad alla andra säger, tillslut blir man ensam, ändå. Och ensamhet är så jävla underbart när man väljer den själv, men inte annars. Aldrig annars.
Imorse var jag Kungsbackas får. Det var tusen inställda tåg och allt var försenat. Alla försenade (och halvstressade) människor tvingades söka värme inne på Pressbyrån, precis som jag. Där stod jag alltså, inne på Pressbyrån, tillsammans med halva Kungsbacka. Mitt bland Odd Molly-jackor och välputsade läderstövlar stod jag i min islandströja och skämdes över att jag luktade får.
Jag funderade på att skjuta kollektivtrafiken och skaffa mig ett körkort. Sedan fick jag ett telefonsamtal från världens just nu mest hatade människa, då funderade jag på att skjuta honom istället...
Jag var i stallet i nästan 12 timmar idag, ändå hann jag inte med någonting. Först jobb och sedan kvällsfodringen. Det är då man tänker att man ska rida däremellan, men på något konstigt vänster försvann tiden. Jag satt inte stilla en minut, men dagen bara försvann. Jag red i alla fall Feykir en liten stund på travbanan. Han ville nog hellre trava än skritta, roligt att han hade så mycket energi!
Jag är så trött att jag ser stjärnor, jag borde egentligen sova nu. Grejen är bara att hur trött jag än är så kan jag aldrig somna. Klarvaken, men ändå stentrött. Det är lite frustrerande, faktiskt.
Och jag bara klagar, hela tiden.
Tänk den dagen jag duger för mig själv, då ska jag fira med princesstårta, med sådan där grön marsipan på.
En gång skrev jag en novell om Den missförstådde. Den missförstådde lät en gång fingrarna vandra långt ner i halsen för att i nästa sekund spy upp en grön gegga av fet marsipan. Att spy marsipan är nog ingen större hit. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det. Den novellen vann en tävling förresten, för en gångs skull var jag bäst på något.
/Julia
