Loneliness is better when you're not alone

Ibland, som när jag skrev det tidigare inlägget, känner jag mig så otroligt ensam. Jag tror att hela världen hatar mig och jag intalar mig själv att jag är så dålig på allt att jag knappt förtjänar att leva.
Men så pratar jag med Johanna, en av världens bästa människor! Det slog mig att jag är aldrig ensam. Johanna liksom bara är där, ni fattar inte hur bra hon är! Och jag undrar om jag ens förstod det förrän nu?
Tillsammans är man mindre ensam.

Och så ringde Magda och jag fick höra senaste nytt från stallet, jag blev helt glad efteråt! :)

Jag vet att jag inte är ensam egentligen, men ibland är allt tomt. Folk måste tycka att jag är knäpp på alla sätt som ständigt ler och skrattar men sedan sätter mig och skriver Sveriges deppigaste blogginlägg. Det är när ensamheten tar över, då blir allt så tomt.
Nu blev det lite mindre tomt. Det finns så fina människor, även de jag inte nämnde här. Jag ska sluta beklaga mig för ikväll, jag ska ta en stor fet tablett och sedan ska jag sova hela natten.

Godnatt och tack / Julia

Vi mot världen

Feykir, här flyger du ju fram!

Jag fick lite mindre bra besked idag, fuck. Men det behöver inte betyda det värsta, det kan vara vad som helst! Först röntgen, sedan vet vi. Mustanger knäcker man inte så lätt, åtminstone inte min svarta. Jag tror på Feykir! Min Feykir, vad jag älskar dig.

Det är världens finaste hösteftermiddag och vad vill man då helst av allt göra? Jo, rida ut! Jag längtar så jäkla mycket efter att rida Feykir igen, men det viktigaste är att han mår bra.

Jag har fått medicin idag, men dom fattar inte att den inte kommer hjälpa. Dom fattar ingenting, det gör dom aldrig.

Dom säger att jag är konstig. Dom säger att jag grubblar för mycket. Det är sant, men jag måste. Dom bara konstaterar. Konstant.

Egentligen var det bestämt att det var slut med det här. Jag hade ju bestämt mig, men tankarna slår ihjäl mig.

Och en dag kommer dom att lyckas.

(VARFÖR FUNGERAR INTE STYCKESINDELNINGEN IDAG?!)