Ibland, som när jag skrev det tidigare inlägget, känner jag mig så otroligt ensam. Jag tror att hela världen hatar mig och jag intalar mig själv att jag är så dålig på allt att jag knappt förtjänar att leva.
Men så pratar jag med Johanna, en av världens bästa människor! Det slog mig att jag är aldrig ensam. Johanna liksom bara är där, ni fattar inte hur bra hon är! Och jag undrar om jag ens förstod det förrän nu?
Tillsammans är man mindre ensam.
Och så ringde Magda och jag fick höra senaste nytt från stallet, jag blev helt glad efteråt! :)
Jag vet att jag inte är ensam egentligen, men ibland är allt tomt. Folk måste tycka att jag är knäpp på alla sätt som ständigt ler och skrattar men sedan sätter mig och skriver Sveriges deppigaste blogginlägg. Det är när ensamheten tar över, då blir allt så tomt.
Nu blev det lite mindre tomt. Det finns så fina människor, även de jag inte nämnde här. Jag ska sluta beklaga mig för ikväll, jag ska ta en stor fet tablett och sedan ska jag sova hela natten.
Godnatt och tack / Julia
Julia du är bäst!! Du berör alla du möter och du gör livet mer värt att leva. <3 (Olof hälsar)
SvaraRaderaJulia!
SvaraRaderadu är inte ensam och inte alls konstig som ler och skrattar bland andra sen mår dåligt när du är ensam, jag är precis lika dan och vet hur du känner dig men du är bra! den korta stunden jag lärt känna dig har räckt för att tycka att du är en underbar person och jag hoppas ni kan komma ner på lovet PUSS