Igår ville jag helst lägga mig ner och dö någonstans, men den där känslan försvann någonstans. Skönt. Idag var en bra dag. Då kommer jag ihåg att andas. Då lyser alla solar. Överallt.
Jag är begreppet störd personifierat, men det är okej. Noll eller hundra. Allt eller inget.
Idag har jag jobbat, haft kvällsfodringen och ridit lektion för Margret. Jag red ut en timma på Tindra mitt på dagen. Hon är verkligen den roligaste hästen jag någonsin ridit. Det räcker med att tänka, så förstår hon!
När jag tog in hästarna till fodringen så tänkte jag på de där blixtarna människor utstrålar när de är stressade och jävligt tankspridda. Jag är en sådan blixt-människa. Jag skulle ta in Vaegir och Splaesir. I vanliga fall kan jag inte ens komma i närheten av dem. Mina blixtar skrämmer iväg dem, inte så konstigt.
I alla fall, jag började tänka på blixtarna, jag stängde av dem och tog ett djupt andetag. Sedan gick jag ut i hagen och båda hästarna kom fram till mig och jag kunde ta in dem. Vilken seger! För mig själv alltså.
Jag vet att halva stallet kan ta in Splaesir och Vaegir hur lätt som helst, men skit samma.
Det var coolt, i alla fall.
Vi åt soppa på fodringen, det var gott. Vi spelade Buzz, jag kunde som vanligt inte en enda fråga (men jag råkar vara Sveriges bästa gissare).
Jag red Bella på ridskolan. Det gick inte alls bra sist jag red henne, men idag förstod jag vilken rolig häst hon är, det var verkligen skitkul! Hon vill springa fort och rakt fram, hon är nog rolig på travbanan! ;)
Jag orkade inte ens oroa mig över att resten av gruppen skulle åka hem och säga till varandra att den där Julia, vad fan gör hon här egentligen?
Så där tänker jag jämt. Som sagt, stördheten personifierad.
När man så hemskt, hemskt gärna vill bli bra på något, måste man våga misslyckas för att sedan lära sig av det och på så sätt klättra uppåt. Jag vet att det är så.
Problemet är att jag aldrig vågar misslyckas. Då äter min hjärna upp mig. Det är sant.
Allt jag vill är att bli duktig på att rida, men först måste jag våga misslyckas.
/Julia
