stenbrott

Vad gör man när man inte vet vart man ska ta vägen?
Jag förstår dem som inte orkade mer, de som vågade.
Fast så får man inte tänka, jag menar det inte egentligen.
Jag vill bara vara lika duktig och omtyckt som alla andra.

Jag borde inte blogga. Det här var ju en hästblogg, eller hur? Det är Feykirs blogg.
Jag vill krama Feykir nu. Han luktar så gott.

Karies?

Om jag fick välja hade jag skrivit tio blogginlägg om dagen, fast då hade nog ingen orkat läsa.
Därför nöjer jag mig med två.

Jag måste bara berätta om min käre fader - tandläkaren.

Min mamma blev superförkyld för någon månad sedan, hon kunde knappt prata. Pappa köpte hem en rad olika SOCKERFRIA halstabletter, men ingen tycktes hjälpa.
Elin tyckte synd om mamma och tog med sig ytterligare ett paket halstabletter. När pappa får syn på Elins halstabletter på mammas nattduksbord spärrar han upp ögonen och utbrister förfärat till mamma: "SKA DU LIGGA HÄR OCH FÅ KARIES?!!!"

Idag kom Herr Tandläkare in i mitt rum och utbrister minst lika förfärat som ovan att han har upptäckt en sak med de halstabletterna han köpte till mig tidigare på dagen. På han röst lät det som att han hade råkat förgifta mig och jag frågade lite försiktigt vad felet egentligen var?
"DET ÄR SOCKER I DOM!!!!!!!!!!", fick jag till svar.

Min pappa är rolig ibland!

Vad är inte gjort av sten?

Min hjärna är dum. Den får mig att ägna 95% av min vakna tid åt att tänka på allt jag är dålig på. De resterande 5 procenten ägnar sig hjärnan mest åt att skrika till mig att du kan bättre.
Det var nog därför jag blev "utbränd" i vintras. Min hjärnas krav var maxprestationer i allt, och jag lyckades, men inte ens då var jag nöjd. Den där rösten ekade ständigt i bakhuvudet "Du kan bättre Julia".
Men man kan inte vara bättre än sig själv. Då är man en robot.
Jag har alltid älskat den rösten, den har fått mig att ge allt, alltid. Den fick mig att vinna medaljer i terränglöpning till exempel. Jag var spyfärdig och benen var halvt bortdomnade (det läget då en normal person inser att den inte orkar mer och drar ner ganska drastiskt på tempot), men jag hade bara gett mig fan på att jag inte skulle låta någon komma före mig. Rösten ekade i huvudet och till slut sprang jag på ren vilja.
Jag tror att den viljan kan ta mig långt, men numera hatar jag den där rösten.
Jag vill vara nöjd med att bara göra ett litet framsteg, jag vill vara nöjd med att ha gjort mitt bästa. Men det går inte...

Och jag vet inte varför det blev så? Jag har alltid tyckt att människor utan mål och tävlingsinstinkt är ganska lama, men ibland skulle jag ge vad som helst för att vara nöjd med mig själv.
Människor med en ständig negativ inställning har alltid fått mig att gå på nerverna! Men jag är ju precis lika dan själv? Jag går och ältar och ältar hur dålig jag är och jag är livrädd för att misslyckas för då har hjärnan vunnit, igen.
Jag är inte negativ, inte egentligen! Det är min hjärnas fel, den vill för mycket. Och klarar jag inte av de skyhöga kraven bekräftar den återigen hur värdelös jag är.

Vissa dagar är jag grym på att ignorera hjärnan. Jag är grym på det de dagar jag är upptagen med allt annat utom att tänka. Därför blir jag galen av att gå hemma nu när jag är sjuk! Jag hinner tänka alldeles för mycket och då tar hjärnan över.

Jag är rädd för vad människor tycker, fast egentligen vill jag inte bry mig. Varför bryr man sig?
Det är de som tror på sig själva, tar sig förbi motgångar och bara skiter i alla andra som kommer någonstans. Jag vill också komma någonstans, jag måste verkligen ändra min inställning.

Den här ekvationen går inte ihop någonstans. Det låter jätterörigt!

Några rader på de sista sidorna i Kyras dressyrbok handlar om sambandet mellan inställning och prestation. Och jag vet allt det där och jag veeeeet att man ska tänka positiiiiiiiivt.
Jag älskar att le och göra andra människor glada, men hur gör man för att inte känna sig värdelös?

/Julia