Vad gör man när man inte vet vart man ska ta vägen?
Jag förstår dem som inte orkade mer, de som vågade.
Fast så får man inte tänka, jag menar det inte egentligen.
Jag vill bara vara lika duktig och omtyckt som alla andra.
Jag borde inte blogga. Det här var ju en hästblogg, eller hur? Det är Feykirs blogg.
Jag vill krama Feykir nu. Han luktar så gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar