Överlevnad

Två inlägg på en kväll. Varför inte, liksom.


Jag undrar en sak. Var går gränsen för egoism? Om människan ständigt sätter sina egna behov framför alla andras, är hon självupptagen då? Eller är hon sund och förnuftig? Är det sunt att sätta sig själv i första hand, eller är det egoistiskt? Är det medmänskligt och vänligt att se till att alla andra har det bra, och glömma bort sig själv lite grann? Är det vänligt, eller är det början till undergång?
Vem är supermänniskan? Vem är hon? Vem är hon som ser till att alla runt omkring henne mår bra och samtidigt hinner fråga sig själv, mår jag bra? Vem är hon som klarar av allt det där och samtidigt kan svara ja på den tidigare frågan?
Jag tror inte att hon finns, hon är bara idealet. 2000-talets stressideal. Hon är människan i "Må bra"-reportagen som egentligen inte existerar, inte på riktigt. När ska vi sluta stressa? När ska vi inse att det faktiskt är okej att vara egoist?
Ibland undrar jag om egoism är synonymen till överlevnad?

/Julia