No matter what they say

23:e december 2008. Världens vackraste dag. Världens finaste häst. Världens bästa julklapp.

Starlistorna till KM har kommit! Feykir och jag rider sist i båda klasserna. Kan det inte bara bli lördag nu? :)
Kungen fick vila idag, som planerat. Imorgon ska vi rida ut.

Har ni sett tv3's "Generation fett"? Höjden av förnedrings-tv... Det går hur som helst ut på att tv3 skickar ut en smal, snygg, blond, svensk reporter för att intervjua några av USA's extremt feta människor.
Och det är så jävla löjligt. Den smala, svenska blondinen petar lite på förnedringsobjektets ostbågar, blickar in i kameran och talar om för svenska folket att det hääääär äääääter fettot till middag!!!!
Och jag vet inte vad det är med alla dessa fetma-dokumentärer? Vad är det som får oss att ägna en hel timmes tv-tittande åt överviktiga kvinnor från Mississippi? Vad ger det egentligen oss att vältra oss i andras misär? För misär är precs vad det är. Dagens avsnitt var ingenting annat än misär. Misär och egoism.
Den svenska blondinen möter "Donna", en tvåbarnsmamma med ett enda ord i huvudet - mat. Hon beskriver sig själv som konstant vrålhungrig och matmissbrukare. Hennes enda mål i livet är att bli den tyngsta kvinnan i världen och för att nå sitt mål gör hon precis det som krävs - äter. För att försörja sig själv och barnen (och för att ha råd med de kolosala matinköpen) viker hon ut sig själv på internet, för att så kallade "feeders" (störda män, som tänder på att se feta människor äta och bli större) ska kunna sponsra henne.
Förlåt, men det är så jävla äckligt. Hon får gärna äta hur mycket hon vill, hon får gärna väga hur mycket hon vill och hon får lägga ut hur många nakenbilder på sig själv som helst, men hon får inte låta sin sjuka livsstil gå ut över barnen!
"Donna"s 12-årige son både diskar, städar och handlar mat åt familjen. Eftersom hans mamma numera är för tung för att röra sig ordentligt får sonen också ta hand om sin endast några år gamla lillasyster. Sonen säger att han vill bli kock. Han bakar kakor och lagar mat, för att göra sin mamma glad.
Men jag undrar, är "Donna" verkligen glad?
Är man lycklig när man köper hem 20 burkar spaghetti och köttfärssås i taget, för att lagret alltid ska vara oändligt?
Är man lycklig när man inte längre kan ta hand om sina egna barn?
Är man lycklig, deprimerad, eller bara jävligt egoistisk?!

Jag tyckte bara lite synd om barnen... Eh.

/Julia