Thunderstruck

Två heta tjejer? Heja sommaren och mobilfotoramar.

Alice och jag har varit ute på äventyr. Efter det kan jag konstatera att jag varken är rädd för spindlar, djupa hav eller ensamhet längre. Min stora rädsla är numera HELIKOPTRAR!

De kalkade sjön med hjälp av just en helikopter i torsdags. Vi skulle hämta hem hästarna från betet precis samtidigt. Hästarna gick med viss tveksamhet förbi både lastbilar, tankbilar, tusentals slangar och maskiner med mystiska motorljud. Hur underbara är de inte? Hästarna alltså! Så himla snälla!

Den rädda i sällskapet var alltså inte hästarna, utan jag (och kanske Alice). På väg till hagen trodde jag att vi skulle dö på riktigt när helikoptern flög rätt mot oss och skapade någon slags tornado! Jag bara stirrade på Alice och började backa hysteriskt med fyrhjulingen. Hur vi lyckades med att inte hamna i diket är fortfarande ett olöst mysterium... ;)

Sedan fick Alice panik för att tankbilen började VÄSA!

Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv!

Efter det red jag Tindra, världens finaste häst!

Sedan övade Alice och jag på vårt framtida shownummer, vi red två på Kolfinna. Finnen är en bra häst!

Feykir är inte lika bra just nu, han är mest anledningen till skyhöga veterinärkostnader. Men nu jäkla måste han bli frisk! Jag hade gett vad som helst för att få veta vad det är för fel på honom.

Han fick sista sprutan igår. Vad hemskt det lät (NEJ, jag har inte avlivat min häst)! Sista Erlichias-sprutan (jag länner mig alltid allmänt dyslektisk när jag skriver det ordet. Jag har sett minst fem olika stavningar på sjukdomen, men den här verkar rätt rimlig) alltså.

Förbättringen brukar tydligen bli märkbar under de sista dagarna av behandlingen, men eftersom Feykir inte har haft feber är det svårt att se den där riktiga WOW-effekten.

Jag sprang med honom när veterinären tittade igår och (fanfanfan) då la han öronen bakåt och hon tyckte sig kunna se en hälta...

Stackars Feykir. Eller så är han bara hypokondrisk. Nej förlåt, vi ska se till att du blir frisk Kungen!

Jag får i alla fall skritta lite på honom efter helgen, så att han inte tappar all kondition. Raka spår och korta skogsturer. Så länge han inte visar extrema hältor i skritt kan vi alltså skritta nu, woho!

Om två veckor kan vi boka ny tid på Åby-kliniken för besiktning, eller hältautredning, eller något.

Det här blir världens längsta inlägg! Ni kan ju läsa i etapper, typ.

Både torsdagen och fredagen har varit så himla bra dagar! Tack alla människor för att ni är så bra, och tack kära hjärna för att du inte har varit elak på flera dagar nu.

Alla som läser den här bloggen måste tro att jag är skizo.

Jag fick sovmorgon igår, fast min kropp vet inte riktigt vad sova innebär.

Jag jobbade jag med Alice och Magda, tyvärr mötte vi inga helikoptrar när vi hämtade hästarna på eftermiddagen.

Margret lärde oss hur man bandagerar en häst, alltid bra att kunna!

Det fick mig att tänka på den sjuka HLR-kursen jag var på i våras. Vi skulle lägga stödförband på varandra, två och två. Mannen jag hamnade med hade varken muskler, blod, fett eller kött, ja ni fattar. Det fanns liksom ingenting mellan skelettet och skinnet! Dessutom hade han pott-frilla och fetare hår än Draco Malfoy i Harry Potter-filmerna. För att sammanfatta hela situationen var det lite, eh, motbjudande. Jag ska nog inte satsa på en karriär inom (människo)vården, det där med människor är inte min grej.

Efter stallet åkte Alice och jag hem till Lollo. Där höll jag på att ta död på Anna, som satte i löshår på mig. Mitt hår kände för att vara alldeles för tjockt, så det tog sin lilla tid. Men det blev jättefint, tack Anna! :)

På kvällen blev det utgång med Amanda och Carro, två sköööna människor. Grym kväll! Jag bländade hela Trädgårn med mitt långa hår, haha! Det bästa var att Amanda tänkte på miljön och att Carro mådde så bra på tåget. ;)

Idag gör alla ambitiösa människor (inte jag) högskoleprovet. Om Johanna överlever ska jag åka hem till henne ikväll.

Som avsluting på det här millånga inlägget måste jag bara berätta för världen att Alice (Ali G, Ali den Store, Elis, Bodil) är den tuffaste (och roligaste) människan jag känner! Så tuff, så tuff.

/Julia