detärsentochjagärdumihuvudet

Ni fascinerade mig, men jag skulle aldrig bli som er.
Aldrig.
Ändå blev jag den jag är, precis som er. Ingen alls.
Jag är ingen.

Och jag är rädd för den riktiga ensamheten.
Tänk om alla lämnar mig.
Då skulle jag nog förstå dem, allihop.
För jag är dum i huvudet. Precis den jag inte ville bli.
Fast egentligen är jag inte sådan.
Jag lovar er att jag aldrig ljuger.
Det var jag som skapade det här. Det är mitt fel.

Kan ni lova att aldrig försvinna?