Du är min hjälte för du är precis så svag som jag

Min hals är som ett rivjärn. Jag känner mig rätt tuff som nästan sitter och lipar varje gång jag sväljer, faaaan vad ont det gör! Nej, nu ska jag sluta klaga. Det är bara mesar som klagar.

Idag har jag samlat mer vuxenpoäng än någonsin - jag har röstat. Egentligen är det nog sådana som jag en fara för demokratin, jag vet alldeles för lite om politik. Dessutom visste jag alldeles för lite om HUR man röstar, alltså själva proceduren (tur att Johanna var där).
När jag väl stod där inne i det gröna båset (som hängt med i hur många år?!) blev jag så jäkla osäker på om jag skulle klistra kuverten eller inte, haha.
Ni hör ju själva hur hög intelligensnivån var idag... Jag bara såg framför mig hur någon val-ansvarig människa skulle ringa mig imorgon kväll och tala om för mig att mina röster tyvärr ramlat ur kuverten och att jag nu ställt till det för hela Sverige. Eller så skulle människan ringa och tala om för mig att jag försenat hela folkomröstningen genom att klistra igen mina kuvert alldeles för mycket.
De tankarna for alltså igenom mitt huvud innan jag bestämde mig för att klistra igen valkuverten lite halvt. ;)

Kom precis hem från Sofie, som nu är 18 år! Roligt att träffa alla igen, speciellt Johanna min breast-friend! :)

Inatt ska jag bli frisk för imorgon har jag morgonfodringen och så ska jag jobba i stallet. Men jag är ju inte döende, så jag lär nog klara av det. Jag vill bara bli frisk så jag kan jobba och rida igen!

Vill ni läsa om det jag dagdrömmer om varje dag? Min dröm, eller kan man kalla det utopi?
I alla fall, så här ser den ut, min dröm:
På tisdag ska veterinären komma och säga att Feykir är frisk som en nötkärna. Kort därefter ska det ringa någon och säga att de vill köpa honom, de ska vara snälla och de ska älska Feykir lika mycket som mig.
Sedan ska det dyka upp en islänning från ingenstans och fråga om jag vill jobba på deras gård från januari - maj. Jag tackar självklart ja och tillbringar ett halvår på Island (FAN VAD COOLT!).
När jag återvänder hem tar jag med mig en häst tillbaka, en pigg häst med mycket tölt. 2012 kan vi tävla öppna klasser och sedan kvalar vi till SM som young rider-ekipage, grymt va?

Ni kan kalla mig naiv och löjlig, men man måste få drömma! Och drömmar kan bli till verklighet, vem vet. Island till exempel, jag ska åka till Island! Det är en dröm jag vet att jag kommer att uppfylla.

Jag måste bara ta varje tillfälle jag får att lära mig mer och bli bättre. Jag har väldigt lite tålamod och jag skjuter hellre mig själv än rycker på axlarna åt en motgång. Jag vill verkligen lära mig att rida, att bli bättre, att utvecklas! Då måste man kunna ta motgångar, för att komma förbi dem och ta ännu ett steg framåt.

Ibland frågar jag mig själv varför det är så viktigt för mig att vara duktig på att rida. Svaret är rätt enkelt: Det är det enda som betyder någonting. Hästarna, islandshästarna, Raudhetta är hela mitt liv. Det är det viktigaste i världen för mig. Det är jag.
Det är som grannfrun som jämt sitter och spelar piano. Hon lever för musiken och spenderar all sin lediga tid framför noterna. Hon brinner för det hon gör och inte skulle hon nöja sig med att sitta och spela "blinka lilla stjärna" dag efter dag efter dag. Inte skulle hon nöja sig med att lära sig "Idas sommarvisa" och sedan inte komma längre. Nej, grannfrun vill lära dig stycken av Chopin och Bach och allt vad de gamla kompsitörerna heter. Hon vill spela vackert och felfritt.
Hon vill komma längre, upptäcka mer.

Det här blev ju riktigt svamligt, jag kan inte riktigt förklara. Jag är bara väldigt glad att jag har stallet. Och jag vet att erfarenhet är det som krävs för att lyckas i livet, inte bara i sadeln, utan med allt. Därför måste man som sagt ta alla chanser man får!
Jag är bara 18 år, allt löser sig.

Godnatt / Julia